Kategorier
Text

Social isolering under renässansen

Att undersöka – på franska essayer – kräver isolering. Det offentliga rummet byts ut mot enslingens kammare. Litteraturteoretikern Jean Starobinski påpekar att Montaigne ser tillflykten som den enda vägen ut ur det konstlade livet – le monde est un théâtre. Tornet blir den yttersta symbolen för frizonen dit lögnen inte når. Montaigne inser att han måste bejaka sysslolösheten som den nya tillvaron innebär och för att rena själen måste han »låta den sköta sig själv och stanna upp och vila i sig själv«. En frigörelseprocess inleds där sanningssökande genom de egna insikterna får ersätta omgivningens godtyckliga spelregler. I essäerna får endast jaget plats, och det är ett jag utan lojaliteter eller band till något annat än sig självt.

Men det är inte utan vånda eller tvivel som tillbakadragandet sker. Den som undviker yttervärlden tycks förbli i kontakt med den. Det hela är en paradox. Montaigne kämpar med att praktisera sitt humanistiska ideal men är också en inbiten skeptiker. Tillbakadragandet går inte att fullt ut tro på. Själen har blivit mer rastlös, den agerar som en »förrymd häst« och skapar fantasifoster hos fransmannen. Uppdraget är inte lätt men det högre idealet driver honom och rättfärdigar projektet. Starobinski talar om »la sincérité«, det vill säga uppriktigheten hos Montaigne, som central.

Humorn spelar också roll. Den som betraktar något på avstånd ser hur skådespelet antar farsartade former. Att skönja komedin i tragedin blir ett sätt att hantera den underliggande melankolin av att leva, skriver Starobinski. Men den skeptiska hållningen kan stundtals övergå i cynism. Som då Montaigne tecknar en värld där människor skor sig på varandra, där läkaren inte gläds åt sina friska vänner och där soldaten inte lättas av freden. Har man väl sett igenom charaden är misstron sådd. Och för att stå ut i världen – som inte ens den tillbakadragne kan undslippa – måste man som Starobinski skriver, tillämpa ett högt mått av ironi och reflektion. Montaigne distanserar sig genom ironin och stärker sig genom reflektionen. För om allt är en teater gäller det att inte stanna kvar på scenen, konstaterar Starobinski. Sarkasmen blir ett skydd mot den hotfulla omgivningen som när som helst kan slå ner på en. Den som tänker själv och bygger upp sig genom eget lärande och praktiserande går vinnande ut. Men det är aldrig så tacksamt som att lösningen finns här, i reträtten, sanningssökandet och uppriktigheten. Montaigne konstaterar: »Jag talar sanning, inte hela sanningen men så mycket som jag vågar säga […]«. Den kritiska blicken vänds inte bara mot omvärlden utan också mot honom själv.

Även litteraturvetaren Arne Melberg frågar sig varför Montaigne flyr den värld som han uppenbart vill fortsätta ha kontakt med? Scenen som han lämnar blir samtidigt arenan för hans jag-utgjutelser. För Montaigne skriver inte för skrivbordslådan; essäerna med all sin inbyggda skepsis, är menade att publiceras och läsas av en publik. I kapitlet Om ånger påpekar Montaigne att han är den lärdaste mannen inom sitt ämne, det vill säga honom själv och att han bör tas på allvar. Återigen slår humorn en och hela projektet andas spår av den förfinade fåfänga som författaren försöker göra sig av med, men som han också omhuldar. Melberg menar att Montaigne får en plats i en värld som han till synes skyr genom skrivandet. Skrivandet är, enligt Melberg, en aktiv handling som ordnar erfarenheterna och konstruerar jaget på ett sätt som skapar utrymmen som det annars aldrig hade haft. Skrivandet föder ett existensberättigande utifrån existensen själv.

Friheten och oberoendet som tornet erbjuder möjliggör inte bara essän utan plöjer också vägen tillbaka till det som en gång lämnades. Montaigne framhåller att man ska vara sin egen domare och inte söka yttre bekräftelse på vad som är rätt och fel. Men han vill samtidigt ha det offentliga erkännandet och talar om vikten av att bli förstådd. Det finns något bedrägligt här. Vi får svårt att lita på honom. De många vändningarna i resonemangen, den återkommande misstron mot allt och alla och det ständiga prövandet av olika sanningar gör det inte enklare att dra några slutsatser. Om inte tillbakadragandet är en scen så framstår det i alla fall som en vacklande kuliss. Frågan blir då om frigörelseprocessen har ägt rum? Montaigne slutar inte att vara en del av omvärlden i och med isoleringen. Hans skrivande blir kanske i själva verket något som i ännu högre grad förmedlar den tid som han lever i. Och kanske var det syftet; att ordna tankarna och erfarenheterna så att de kunde kommuniceras till omvärlden. För det behövde han ensamheten.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *