Även litteraturvetaren Arne Melberg frågar sig varför Montaigne flyr den värld som han så uppenbart vill ha kontakt med? Scenen som han väljer att kliva ner från blir samtidigt arenan för hans jag-utgjutelser. Montaigne skriver inte för skrivbordslådan, essäerna är menade att läsas av en publik.
I kapitlet Om ånger påpekar fransmannen att han är den lärdaste mannen inom sitt ämne, det vill säga honom själv och att han bör tas på allvar. Ironin är återigen ett faktum. Men även om humorn kikar fram andas hela projektet spår av den förfinade fåfänga som författaren försöker göra sig av med, men som han också så febrilt omhuldar. Melberg menar att Montaigne får en plats i en värld som han föraktar genom skrivandet. Skrivandet är, enligt Melberg, en aktiv handling som ordnar erfarenheterna och konstruerar jaget på ett sätt som skapar utrymmen som det annars aldrig hade haft. Skrivandet föder existensberättigandet utifrån existensen själv.
Friheten och oberoendet som tornet förkroppsligar möjliggör inte bara essän utan plöjer också vägen tillbaka. Montaigne framhåller att man ska vara sin egen domare och inte söka yttre bekräftelse. Men han vill ha det offentliga erkännandet och talar om vikten av att bli förstådd. Här finns något bedrägligt. Vi får svårt att lita på honom. De många vändningarna i resonemangen, den återkommande misstron mot allt och alla och det ständiga prövandet av olika sanningar gör det inte enklare att dra några slutsatser. Om inte tillbakadragandet är en scen så framstår det i alla fall som en vacklande kuliss.
Frågan blir då om frigörelseprocessen har ägt rum? Montaigne slutar inte att vara en del av omvärlden lika lite som vi i våra lägenheter slutar att interagera med varandra. Fransmannens skrivande blir i själva verket något som i ännu högre grad förmedlar den tid som han lever i liksom vårt behov av att omformulera hur vi vill leva i framtiden ställs på sin spets nu. Och kanske är det något som vi behöver göra ibland; att sluta oss för att sedan kunna möta världen och tillföra den något nytt. Ibland av fri vilja, ibland av tvång och omständigheter som smärtar. Men likväl en nödvändighet.
Målning Etienne Martellange, Michel Eyquem de Montaigne