Att längtan efter kärlek skulle mynna ut i förtröstan om att dess uppenbarelse ska infinna sig en vacker dag, är osannolikt. Kärleken existerar möjligen, men inte inom en nåbar radie för de svältfödda männen; sexualitetens makt som kommer på kollisionskurs med kärleken är dessutom lättare att tillgodose. Det sker en rundgång, ett konstaterande att saker och ting förblir som de alltid varit; en gång loser, alltid loser. Lika bra att förhålla sig ironiskt till alltsammans. Här hjälper naturligtvis marknaden till med diverse tjänster för att badda det öppna såret, och ett lönearbete, hur meningslöst det än förefaller, kan om inte annat bekosta den sporadiska driftsutlevelsen i sexualitetens tecken. Att det görs åtskillnad mellan de två formerna — kärlek och erotik — är dock klart. I Konkurrens till döds lyder det: »Kärleken är ett ovanligt, konstgjort och sentida fenomen som bara kan uppstå under speciella, sällan sammanfallande psykiska omständigheter, som på alla sätt är motsatsen till den lössläppthet som den moderna tiden kännetecknas av«.
Den med humor kryddade uppgivenheten präglar alltså redan debutromanen (»Det verkar osannolikt att en människas liv skulle innehålla så lite. Ofrivilligt inbillar man sig att något kommer att hända förr eller senare. Ett stort misstag. Ett liv kan vara både tomt och kort«) och flyter sedan genom hela det lojt vibrerande författarskapet. Houellebecqs karaktärer blir till syvende och sist bara olika variationer av samme nedslagne och misantropiske, men ack så underhållande man. Han som vägrar ställa upp på det sociala spelet, som genomskådar det som kommer i hans väg, men törstar efter kvinnlig närhet och samtidigt inser att 160-sängen som han köpt på postorder nog kommer att förbli utan sällskap. Likt de flagnande förortsfasaderna som flimrar förbi i Konkurrens till döds är osminkade iakttagelser, hur plågsamma de än är, ett grundkrav för författaren.