Att det är så kallade sommarnöjen som ska ta över körsbärsträdgården enligt Lopachins vision, är heller ingen slump. I slutet av 1800-talet har det ryska borgerskapet fått det så bra att naturvistelser och ett friluftsliv på landet blivit en livsstil för många. Den tilltänkta köparen spår således en snabb tillökning: »Och man kan nog säga, att sommargästerna om en tjuge år ska ha förökats till det otroliga« (Tjechov, A. 1965, s. 119).
Framtidstro och optimism ställs mot familjen Ranevskajas nostalgi och tilltagande uppgivenhet. Men precis som Lopachin skojar om sin brist på bildning, klagar Ljubov Andrejevna över att hennes längtan tillbaka håller henne fången, kanske i den självinsikt som Tjechov önskar att hans karaktärer hade. »Om den tunga stenen kunde lyftas från mitt bröst, om jag kunde glömma det förflutna!«, utbrister frun (Tjechov, A. 1965, s. 123). För insikten om de egna begränsningarna framstår ganska snart som illusorisk. Viljan att förstå den andres sida saknar förankring och rollfigurerna förblir fångna i sina respektive ordningar. »(…) Utan körsbärsträdgården har mitt liv ingen mening och om den nu måste säljas, så sälj då mig tillsammans med den…« (Tjechov, A. 1965, s. 157), dramatiserar Ljubov Andrejevna som för att understryka de känslomässiga banden till platsen som bara är en yta till inkomstmöjligheter för en annan. Att de två idealen krockar får ytterligare symbolik i form av familjens fosterdotter, Varja som är den enda inom familjen som arbetar. Hon är i likhet med Lopachin praktiskt lagd, men använder inte sin företagsamhet och pliktkänsla till att omfamna vad som är där ute utan söker acceptans inom den rådande maktenheten (Tjechov, A. 1965, s. 137- 140). I stället för att närma sig Lopachin som hon är förtjust i, låter hon passivt invänta att han ska fria till henne. »(…) Han går upp i sina affärer, han har inte tid med mig«, beklagar hon (Tjechov, A. 1965, s. 155).
Familjen Ranevskaja kan inte undslippa modernitetens vindar som blåser allt hårdare och tvingas till slut ge upp sin älskade trädgård. Fru Ljubov Andrejevna Ranevskaja utropar vid avskedet: »O, min älskade, ljuvliga, underbara trädgård… mitt liv, min ungdom, min lycka, farväl! … Farväl!« (Tjechov, A. 1965, s. 183-184). Undergången är oundviklig och med den gamla ordningen faller också dess representanter som korthus. Men det finns hopp. Den yngsta dottern Anja har bestämt sig för att ta examen och sedan börja arbeta, men tänker för den skull inte vända det som hon kommer från ryggen (Tjechov, A. 1965, s. 168-175). Möjligen blir hon syntesen mellan det gamla och det nya.