Édouard Levé skrev ett självmordsbrev, men det är inget som har offentliggjorts. Spekulationerna gick varma och i recensionerna av Självmord drogs ofrånkomligen paralleller mellan boken och författarens öde. Mytologiserandet föreföll uppenbart och en smula snaskigt.
På de tio sista romansidorna finns ett par brev av självmördaren till dennes efterlevande fru. Vi befinner oss plötsligt i mannens huvud som under läsningens gång tilltalats med ett »du« av den anonyme berättaren. De korta påståendeliknande meningarna skildrar depressionens avsaknad av nyanser.
»Lyckan föregick mig
Tungsinnet följde mig
Döden väntar mig«
Ur Självmord (översättning: Anders Bräck)
I artikeln i Newsweek var en hypotes att männen födda på 1960-talet hade hamnat mellan två mansideal, ett äldre konservativt och ett nytt progressivt vilket banat vägen för en existentiell och identitetsmässig kris. Nu, sex år senare talas det om en grupp unga män, födda runt millenniet som inte hittar sin plats i ett samhälle där jämställdhet är en självklarhet.
Det har snart gått fjorton år sedan den där måndagen i oktober. Det skrivs inte längre om Levé som när han var ständigt aktuell med nya projekt. Till en människa knyts hennes handlingar och utan dem bleknar vi sakta. Orden åldras visserligen, men dör inte. Sådan är den, konsten. Det finns en lättnad i det.