Självmordstemat går igen i Självporträtt som inleds med följande rader: »Som ung trodde jag att Livet en bruksanvisning skulle hjälpa mig att leva och Självmord en bruksanvisning att dö«. Och på sista sidan: »Jag tror att det finns ett liv efter livet, men inte en död efter döden. Jag frågar inte om man älskar mig. Bara en gång kan jag säga utan att ljuga: »Jag dör.« Den bästa dagen i mitt har kanske redan varit.«
Mottagandet var positivt även om kritikerna hade svårt att placera det formmässigt experimentella verket i ett litterärt fack. »Jag kan utan tvekan säga att Självporträtt är den mest givande översatta bok som utkommit i Sverige under det senaste året«, skrev Jonas Thente i en recension i Dagens Nyheter i mars 2011. Och den brittiska författaren Zadie Smith sade såhär i en intervju i Harper’s Magazine från samma år: »The most obvious answer to »What’s a novel about?« is »I don’t know, some people, they’re married, they fall in love.« But other people are able to stop there and think, Can the novel be something else, can it be a different kind of form, can it be read in a different kind of way?«.
Fransmannen slutar inte fotografera, men har rört sig bort från det dokumentära till konstruerandet och estetiserandet av en rad sociala situationer. I två fotoserier visas fullt påklädda människor med neutrala ansiktsuttryck i frysta positioner som är hämtade från rugbysportens respektive pornografins värld. Fotografierna må cementera konceptstämpeln, men är egentligen inte mer konceptuella än tidigare arbeten. Trådar går mellan fotografi och litteratur där inget är där av en slump. Översättaren till Självmord, Anders Bräck skriver i efterordet till romanen att det är mångfalden och sammanhanget som kännetecknar Levés konstnärskap. Jag kan heller inte bortse från katalogiserandet och upprepningarna eller hur det till synes triviala blir meningsbärande och sinnesvidgande. Att läsa honom är lite som att kliva in i olika rum och sedan se huset utifrån.