Författare: admin

Berättelser söker numera ofta sin legitimitet i det självupplevda. Därför kan det vara värt att påminna sig om när romankonsten inte skydde verkligheten, men tecknade den utifrån fantasin. Gustave Flauberts Madame Bovary är ett exempel på detta.

Den realistiska romanen slog igenom runt år 1830, men själva begreppet »realism« myntades först långt senare. Till skillnad från många andra estetiska och litterära rörelser fanns ingen programförklaring eller sammanhållande grupp av förespråkare av genren. Kanske hör det realismen till. Den som med vetenskaplig precision skildrar världen utan allegoriska förtecken och med vad som närmast kan liknas vid en svepande kameralins.

Madame Bovary, skriven av Gustave Flaubert 1856 – till en början som följetong i en dagstidning – är ett realistiskt portalverk. Här träder så kallat vanligt folk fram i tillika vanliga miljöer på den franska landsbygden. Inget har för avsikt att trollbinda eller förföra, men just därför blir det registrerande ögat så intressant. Det icke-estetiska ges ett estetiskt värde med det exakta språket som bärare av vardagligheterna.

Snart delas Nobelpriset i litteratur ut. Det fanns en tid då litteraturpristagarna, trots en historia som inte varit skandalfri, var viktigare än intrigerna i den slutna klubben. 2014 fick fransmannen Patrick Modiano priset. Jag har läst hans roman Dora Bruder.  

Dora Bruder är en kortroman av Patrick Modiano om jakten på den unga judiska flickan Dora Bruder. Född 1926, bodde hon med sina föräldrar på ett hotell i Paris, hamnade sedermera på ett katolskt internat som hon rymde från två gånger för att slutligen deporteras till Auschwitz i början av 1940-talet. Romanen skildrar berättarens uppdrag att lägga pusslet till gåtan om flickan vars liv visar sig korsa hans eget.

När det tystnar vet jag plötsligt vad tystnad är och att jag inte har den längre. Tystnaden som mot förmodan uppstår är inte ett tomrum utan en hund som skäller eller fläkten från byggarbetsplatsen som aldrig försvinner från kyrkan intill. Tystnaden är mild och len och lite förvirrande. Något saknas i den. Den saknas mig och blir därför påtaglig. Kanske en lyxartikel. Kanske en ny sorts erfarenhet.

Nästa år är det tvåhundra år sedan Charles Baudelaire föddes. Hans litterära produktion är begränsad, men ack så aktuell än i dag. Det ondas blommor var bland de första diktsamlingarna som jag läste och ekar fortfarande i mitt huvud.

För romantikerna var naturen den miljö i vilken konstnärer och diktare uppehöll sig. Att låta människans själsliv speglas i naturens vilda, omtumlande krafter och se civilisationsprocessen som en förstörelseakt, en process som slutgiltigt leder till att vi avlägsnar oss från oss själva, är också utmärkande. Mot denna uppfattning vände sig den franske 1800-talspoeten Charles Baudelaire. Staden och kulturen blev i stället scenografin för poesin. Naturen var inte nödvändigtvis mer äkta och människan inte innerst inne god.

Jag tänker på Sisyfos stenklot. Det som rullas upp på toppen av berget för att genast rulla ner igen. Vi måste föreställa oss Sisyfos lycklig, säger Camus i slutet av sitt verk där han undersöker myten. Men vari består lyckan? Camus sätter punkt och lämnar resten åt läsaren. Är sensmoralen att om livet kantas av ständiga misslyckanden, måste lyckan ligga i accepterandet av detta faktum? Eller bör vi tillvarata stunderna inom ramen för Sisyfosarbetet? De som lyser upp tillvaron, fyller den med innehåll och färglägger vad som annars hade tett sig grått och meningslöst? Arbetets, eller kalla det kampens stilla njutning.

I flera års tid har jag skrivit varje dag. Så är inte fallet längre. Bokstäverna väger tungt. Klyschan om det vita arket stämmer allt för väl. Stunderna som meningarna har för att fastna blir heliga. När jag skriver dagligen förloras känslan av exklusivitet eller rättare sagt, den uppstår aldrig. Orden och formulerandet blir som ett hushållsarbete, något som måste avverkas. Därför är pauser, uppbrott och vila från skrivarsysslan det som får den att kännas rolig igen. Nu kan jag minnas saker utan att ha satt ord på dem. Minnas dem som en rad förnimmelser, punkter där tid och rum binds samman, en perfekt sammansmältning av det förflutna.

Kan Buddha ha reinkarnerats i bebisen?

Det ser så ut på kroppsform och hållning. Liksom det manifesteras i knytets ögonblicksnärvaro där inga perspektiv, varken framåt eller bakåt, existerar.

I en tid av social isolering påminns jag om den frivilliga isoleringen bland lärda i Europa på 1500-talet. Det är där essän föds och dess stora namn, Michel de Montaigne har sedan dess förknippats med genren.

Personliga betraktelser som vävs samman med gammal visdom. Ämnen som pendlar mellan högt och lågt. Introspektion som letar sig ut mot världen. Så skulle man i svepande drag kunna beskriva essäistikens fader, Michel de Montaignes stil. Vid tidpunkten då Montaigne börjar skriva är franskan ett nytt litteraturspråk som inte har någon status. Därtill är formerna för hur en skrift ska se ut strikta. Montaigne tar sig an något outforskat; han skapar en gränsgenre för vilken inga lagar finns upprättade. Och han är inte ensam. Att tillämpa den humanistiska praktiken av läsande, lärande och tillbakadragande är en konvention vid den här tiden. Det är dock fransmannen med en redan blomstrande karriär som lyckas förmedla sitt undersökande till den stora allmänheten. Den som han dragit sig undan.