Många är de som vill uttrycka sig konstnärligt, men väldigt få, en rungande minoritet av dessa skapande individer är vad jag skulle beteckna som konstnärssjälar. Att ha ett skaparbehov och en vilja att uttrycka sig är inte detsamma som att vara ett med sitt uttryck utan att det blir konstlat eller manierat. Någon som framhäver sig som konstnärssjäl är det sällan. I stället finner vi dem ofta i en sorts andlig och samhällelig periferi. Det är inte ens säkert att de sysslar med skapande verksamhet. Kanske går de till ett »vanligt jobb« och dagdrömmer sig igenom tiden med den inre vantrivsel som ett sådant arbete framkallar och med följden att de gravt underpresterar. I skolan ansträngde sig dessa individer inte nämnvärt eller fick ojämna betyg eftersom sådant som inte intresserar dem, ignoreras.
Sedan unga år är konstnärssjälarna också ofta konsumenter av allehanda sinnesvidgande substanser som frambär verklighetsflykt, minskar känslan av utanförskap eller behandlar den psykiskt avvikande personlighet som de tycker sig ha. De är udda existenser som har svårt att bejaka sin excentricitet eftersom omgivningen i regel vrider sig nervöst eller ställer sig allmänt oförstående till den. Känslan av att vara född annorlunda löper som en tråd genom uppväxt och sedermera vuxenliv och tenderar att behöva dövas eller mildras allt eftersom konformism och anpassning visar sig vara svårt eller omöjligt. Detta är också någonting som den självdestruktiva sidan eldar på. Ett skaparliv som får blomstra verkar skyddande, men om ansvaret som ett unikt kall eller en begåvning utöver det vanliga bär med sig, avfärdas eller inte tas på allvar riskerar i stället avgrunden att bli anhalten. Kombinationen substansmissbruk och skapandeliv är en gammal kliché och att konstnärssjälen tar till kemiska preparat som ett skydd, ett pansar mot världen, ingen nyhet. Samtidigt kan det ibland gynna frisättningen av den så välbehövliga kreativiteten och idéerna, men då mestadels i unga år innan de fysiska följderna av ett missbruk visar sig. Högkänsligheten är emellertid ett personlighetsdrag som konstnärssjälen måste leva med. Neuroser, ångestattacker, tvångs- och upprepningshandlingar likaså, liksom vanföreställningar, social isolering och depression.
Konstnärssjälen känner sig fri och kräver sin frihet, men är fånge på samma gång. Fri i sinnet och tanken, fånge i samhället, i en ordning som den inte trivs i och som den därför försöker bryta sig loss från. På olika sätt söker konstnärssjälen att finna en väg framåt som inte är en eftergift för förväntningar, normer och färdigsydda mallar för livsföring och identitet. Att anamma en befintlig uppsättning värderingar som andra oreflekterat inkorporerar i sina liv är inget för konstnärssjälen. Och att stå emot, att hävda sig genom motstånd bottnar därför vanligtvis i kulturell malplacering och inte i ett provokativt poserande. Den skaparindivid som försetts med mental styrka, tålamod och kanske hade turen att ha en lycklig barndom, kan simma motströms, välja krokiga stigar eller branta berg utan att knäckas. För andra, mer bräckliga själar med skakig uppväxt eller traumatiska upplevelser i bagaget, väntar tuffare utmaningar och i värsta fall en slutdestination av undergång, sjukdom och för tidig död. Den första kategorin — konstnärerna som kan förena ett vidlyftigt känsloliv och en stor sensibiliseringsförmåga med trygghet och inre stabilitet — är enligt min erfarenhet mycket liten och bör behandlas separat. Den övervägande delen individer med en högkänslig, högintensiv och högintelligent läggning har ofta svårigheter att hantera sig själva och sina böljande känsloliv varför de gång på gång slås ner av demoniska villfarelser och förirrar sig i psykologiska labyrintgångar.
Familjebildning och nära relationer är en utmaning för konstnärssjälarna. Dock väcker de viss nyfikenhet hos en potentiell partner, sticker ut på släktmiddagarna och förmår med sin säregna karisma att attrahera folk som kommer i deras väg. Sociala relationer tär dock och konstnärssjälarna tenderar att vara för upptagna av sig själva för att riktigt släppa in andra människor eller åta sig större ansvar som äktenskap och barn. Begåvningen kan i fallen då skaparlivet inte fullt levs ut, ligga som en förbannelse och en smärtsam påminnelse om försakelse och feghet vilket på ålderns höst blommar ut i bitterhet och avund. Misantropi eller misstänksamhet mot andra är också något som intensifieras vid uteblivna försök att göra något av sin konstnärliga förmåga. Tyvärr ökar patetiken hos oförlösta konstnärssjälar med åren och det kan bli olidligt att vistas i deras närhet. Men på ett estetiskt plan svävar de — och det vet de om — ovanför eventuellt mer framgångsrika, men dummare kollegor. Deras originalitet kan inte mäta sig i pengar eller framgång och deras eftermäle kan så länge det materialiseras i någonting, ljuda först när de sedan länge borde vara bortglömda. Men att historien må vara en mer rättvis domare än samtiden tröstar föga konstnärssjälarna som trots stark övertygelse, lider av tvivel och inre osäkerhet. Ständigt måste de försvara sitt existensberättigande och sin livsfilosofi då de står utanför och bortom den vardagsvärld som de flestas liv kretsar runt. Utanförskapet är helt och hållet centralt, och inför kulturella kotterier och tjusiga etablissemang, framstår de oförstående. Endast ett officiellt erkännande gör att omgivningen har fördragsamhet med deras avvikelse och egenheter. Då kan smicker, avundsjuka och inställsamhet hos andra bli något som konstnärssjälen måste tampas med; för mycket eller för tidig uppmärksamhet är således ofta av ondo. Såväl erkännande som brist på det kan alltså innebära samma oundvikliga undergång liksom ett liv i pengar eller i fattigdom inte är avgörande för den oundvikliga känslan av tomhet. Det finns således inte något enkelt recept för lycka för denna individ. Det enda vi vet är att den överlever, att den har fötts och att den kommer födas igen.