Järnjalusin är sedan länge uppdragen. Det som kvarstår av muren, en turistattraktion. Ruinerna efter ett fallande ideologiskt skrytbygge, plundrade och sedermera återuppbyggda med visioner om en ny storhetstid.
De politiska morden i den före detta stormakten: vardagsmat. Liksom krigen. Tjetjenien, Georgien, Syrien och landet man kallat Lill-Ryssland.
Förföljelser av oppositionella byggd på förföljelsemani. Förgiftningar som skapar rubriker. Fängslanden av oliktänkare, dissidenter. Ingen och inget får hota den rådande regimen. Förrädarna och fienden straffas hårt.
I vakendrömmen inleder Ukraina ett romantiskt förhållande med sin storebror. I verkligheten spills ännu mer blod på en gangsters bleka händer.
Människor flyr och familjer splittras. Jag tänker på Raskolnikov när han överväger att dränka sig i floden Neva. Begår Ryssland ett långsamt självmord?
Inget är så meningslöst. Jag förstår plötsligt första halvan av 1900-talets författarkår och dess besatthet av krig. Det finns inget försvar, bara obegriplig attack.
Jag förstår bättre hur det är att omges av våld beordrat av någon som helt förlorat moralen. Om det ens funnits någon.
Rökridåerna mellan Kreml och resten av världen är som röken efter raketerna som exploderar så att byggnader och bostadshus pulvriseras. Bilderna är starka: barn i bussar på väg ut ur ett hemland i brand. De bryter ihop av oro och saknad av sina fäder och bröder. En askgrå kropp forslas ut ur en rasmassa. Söndersprängda kvarter och kärnkraftverk i lågor. Nyfödda som tar sina första andetag i en mörk källare. Ingen mat. Ingen el. Snart inget vatten i flera ukrainska städer.
Imperialistens armé imponerar inte särskilt. De unga vilsna männen är insatsen. Det är inte första gången man offrar dem hej vilt. För kaptenen vid rodret i Moskva är fast besluten att vinna och han är nöjd med insatsen hittills. Fler och fler städer läggs under den invaderandes fötter.
Drömmen om Postsovjet är … skönmålad, stickande, hotfull. Det finns lika mycket vansinne som kallt beräknande hos arkitekten. Oskyldiga får betala priset. Varje dödstal är en påminnelse om lögnernas förmåga att rättfärdiga de mest fruktansvärda handlingar. Hatet växer.
På gamla tevebilder glöder ögonen hos det släta stenansiktet i Jeltsins palats. Han verkar ha planen klar fast få vet om den. Dem han vill hämnas, dem han vill förgöra, det som han vill bygga i drömmen. Ännu i sin linda i den ryska vilda västern.
Landet är nu ett sorgligt kapitel, utfryst och bespottat, ekonomiskt och politiskt. Få trodde att Sovjetunionen skulle upplösas. Få trodde att invasionen av Ukraina skulle bli så skoningslös. Få tror att Putin kommer falla.
Och här står vi. Med en ny verklighet i famnen, en overklig tid, en tid av sorg. Först pandemin och nu detta. Ur askan i elden. Hoten lever inpå oss. Europa skälver. Gränserna gungar. Människor flyr. Vi ruskas om och ber om fred, men allt talar för att det kommer bli värre.
Jag tillhör en bortskämd generation. Krigen har varit för långt borta geografiskt eller för historiska, för abstrakta. Vi har ägnat oss åt annat, vi har kanske inte förstått allvaret i en erfarenhet som vi inte gjort själva. Vi har tagit saker och ting för givna, beklagat oss över småsaker.
Jag måste lägga allt åt sidan ett tag. Det som pågår lämnar inget utrymme åt hårklyverier. Det finns bara medkänsla och ilska kvar.