Kategori: Text

En söndag i mars äter jag frukost med Fernando Pessoa.

---

Huvudet är fyllt av moccakaffe och gulmogna bananer och dottern är ljuvlig intill benen när hon klättrar som en apa på mig med sitt kluckande skratt och sin blöta mun som fått ett par fina vita tänder.

Lissabon är Pessoa och Pessoa är Lissabon.

Annars har jag mest umgåtts med Gombrowicz på sistone. Hans sågning av poeterna (och egentligen av hela den polska litteraturen) i dagboken var ord och inga visor. Poänger har han, analytisk som han är och ordet briljant är ingen överdrift att använda när det kommer till att sammanfatta hans stil; den räds inte konsekvenserna av lindansandet, om jag säger så. Kanske krävs en exiltillvaro för att frambringa en sådan våghalsighet. Pessoa levde också periodvis i exil, men nog mest i relation till sig själv, ärligt talat. Han vårdade sina alter egon som om de vore hans hundar och lät spela ut hela sitt känsloliv i händerna på dem. Samtidigt bygger hans författarskap på accepterandet av just detta splittrade, mestadels djupt plågade känsloliv.

Starkare än viljan lever slumpen våra liv. Viljan bänder. Slumpen sker. Vanligt är att styras men först i efterhand inse att vi var hon som frös men bet ihop för att den hon älskade ville röka färdigt sin cigarett.

Följa den så kallade egna vägen men försöka att inte klandra sig själv när saker inte går som de ska.

Abstraktioner är skydd mot världen. Konkreta föremål speglar vår identitet, i synnerhet efter en tids frånvaro. Vi behöver självomsorger och en god samtalspartner. Utsatthet kan vara många saker.

Viljan må vara egoistisk.

disig grundval, flimrig havssång

i öken tror jag mig ha släppt ut viljan

sandlagret bränns och kvar är mannen

i den amerikanska flaggan

Som är allt annat

än amerikan.

färger stänger ögonlocken och oklara dofter fördelar dem

sedan värme,

ren värme

som från ett element

människor i badanpassade kläder

kroppar utan ändamål

en grop ska bli en pool, en pool fylld av hår

svalka, bränder

skyfall när ökenleda tar över

Lycklig är den som i konsten vistas eller i Gud känner

att det inte spelar någon roll

hur framtiden försvinner

men minst av allt nuet

Job och Psaltaren och Klagovisan

göra det lätt för sig

kaprifolblomman vid svarta havet

har en särskild rundning

liksom stenarna

som doft ej kan beskrivas

som ord ej kan läggas

---

KUNGSHOLMEN. FEBRUARI 2018

Snöyran sväljer Fridhemsplan i ett nafs.

Tystnad råder när världens ensammaste fågel dör.

Biståndsarbetare diskuterar nattflyg till Nairobi på buss nummer sextioett nedför Hantverkargatsbacken. Den gör en avstickare bland grannhusen, grinden till Norr Mälarstrand. Folkhemsromantik och surdegens ankomst till Sverige.

Jag ser på goretexjackorna vad de arbetar med.

Tegelfasaderna vid Åhléns och navet på holmen där jag växte upp. Den som uppfann mexiteglet brydde sig säkert om väder och vind. Väntan vid en busshållplats och möjligheten att inta miljön, koka ner den och spjälka den i fristående bildrutor. Tristessen är kravlös och en fiende som vi sällan ser numera.

En gång hade jag kungsbalkong och bodde på John Ericssonsgatan.

---

Publius Ovidius Naso (43 f. Kr.-17/18 e. Kr.) räknas till en av företrädarna för guldåldern inom romersk poesi. Han var mannen som avbröt sina juridikstudier för att ägna sig helt åt diktande. Även om taket för vad som fick uttryckas var förhållandevis högt i det antika Rom, väckte hans djupdykningar i den mänskliga kärlekskonsten och erotiska frispråkighet, anstöt. Under kejsar Augustus styre tvingades Ovidius därför i landsflykt till Svarta havet och återvände aldrig till hemlandet Italien. Han hann dock precis slutföra det stora diktverket Metamorfoser där förvandlingen är den litterära motorn i ett antal mytologiska berättelser.

Det är även i detta samlingsverk som berättelsen om Narcissus återfinns. Det är knappast okänt för någon varifrån ordet narcissism kommer, och många är också bekanta med myten som delvis har sin motsvarighet hos vår fornnordiske tillika skönspelande Näckengestalt. Vad myten visar, vilket är intressant i ljuset av dagens underförstådda hyllningskör av självupptagenheten, är att såväl den som är föremål för den självbespeglande, tragiska egenkärleken, det vill säga jaget liksom offret för den, den ignorerade omgivningen, ingår i samma destruktiva dans.

Etiketter är frestande att fästa på ett konstnärsskap. Som den att Lars Norén skildrade den borgerliga människans neuroser. Men etiketterna har problemet att de reproduceras och därmed vattnar ur vad de en gång försökte, i vissa fall rättmätigt, beskriva. Vi gör oss alla skyldiga till tanke- och meningsreproduktion; språket närs av klichéer och därför blir så mycket i bästa fall en trist igenkänning. Formen och infallsvinkeln gör att teman kan varieras. Innehållet är mer begränsat då det mesta finns upptaget i vår kultur. Det är ingen lätt utgångspunkt, det kan rentav vara förgörande för den som fattar pennan.

2015 kom jag över en intressant artikel i brittiska Newsweek. Artikeln hette ”Why Men Are Killing Themselves” och byggde på en kartläggning som visade att män födda mellan 1962 och 1967 i Storbritannien var överrepresenterade i landets självmordstal. I samma veva hade jag fått nys om ett franskt författarskap som bara några år tidigare introducerats i Sverige.

Författaren hette Édouard Levé och föddes den första dagen på året 1965. Tio minuter över tre på eftermiddagen, men inte i Storbritannien utan i Frankrike.

Fyrtiotvå år, nio månader och fjorton dagar senare skulle han ta sitt liv. En måndag – den veckodag då flest tar livet av sig enligt både en tysk och holländsk studie. Det var också tio dagar efter att Levé hade lämnat manuskriptet till boken med namnet Suicide till förläggaren Paul Otchakovsky-Laurens på förlaget P.O.L på rue Saint-André-des-Arts i Paris sjätte arrondissement. Suicide eller Självmord som blev den svenska titeln sades handla om en väns självmord tjugo år tidigare.

Gräset är grönare än strimman framför Gröna Lund. Det sprids en särskild doft när rummet fylls av kristaller. Ljuset, bländande ifall man höjer blicken från golvet.

Jag umgås med Stagnelius och hans ambranätter och azurer. Från där jag står med nöjesfältet, ett pandemins skelett, snett framför mig, är jag nästan på Fiskargatan.

Sabbatsstillheten kan sammanfatta året som började på en kinesisk djurmarknad. Motvilligt vilar sysslolösheten över skärgårdsstaden.

Möta den koboltklara decemberskymningen och förnimma kroppsrysningarna och glädjetårarna planteras utmed Sibiriens kullar samtidigt som barnvagnen fylls av fjäderlätta andetag.

– De skimrande anhalterna mellan vardagens platåer.