Jag kräks i min egen svett
Ombona fingrarna så att jag kan röra dem!
///
Verka ur ingenting. Blöder skinnet har det viss elegans
full stad, tom strand
tömd gata, fyllt hav
Att sila sina ord i trasiga fickor
Jag kräks i min egen svett
Ombona fingrarna så att jag kan röra dem!
///
Verka ur ingenting. Blöder skinnet har det viss elegans
full stad, tom strand
tömd gata, fyllt hav
Att sila sina ord i trasiga fickor
Natten lindar stjärnorna vid tankens början
Stjärnorna lyfter där natten lättar. Slutet är alltings början
Vad jag går igenom, summan av delarna
Klar blir den tanke som bär det förflutna men inte fångas i det
Lever gör den som förstår att i varje beståndsdel bejaka det som är och inte går i önskan om att vara eller bli någon annan. Den som finner sig i insikten om att allt pågår nu, att tiden är med oss och att ingenting kommer sedan
När vi tror oss ha svaren
För ett år sedan, när vårvintern gick mot vår och det var 2017, påbörjade jag efterforskningarna till det som skulle bli min kandidatuppsats i litteraturvetenskap vid Stockholms universitet.
Med avstamp i en av våra främsta modernistiska lyriker, Gunnar Ekelöf ville jag undersöka hur den franska enfant terrible-poeten, Arthur Rimbaud utövade inflytande på svenskens dikter. Här kan ni läsa resultatet!