Kategorier
Text

VÅR

Dammet i luften känns.

Kvittret när byggarbetsplatsen vid kyrkan inte längre är en byggarbetsplats, om än bara tillfälligt. Sången tillfällig den också, liksom det mycket speciella stoffet från gatan som kylan annars absorberar.

Att lossa halsduken och låta den glida ner över magen, knäppa upp jackan för att värmen stiger där inne, känna lättheten ner i lungorna som inte stänger sig för världen.

Fyllas av optimism för att solen lyser när den inte borde lysa. När allt visar sig för första gången, i något simpelt – för det mesta pågår som vanligt. Njutningen i att se sig själv på andra sidan.

Och det handlar inte om ljuset, om förändringens låga.

Snarare om hoppet, kärleken och allt det andra.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *