Klapprande och frön av tvivel

Ingen gång känner man så mycket tvivel som när man konfronteras med gammalt material. Bokstäver och sammansättningar av ord som man först godkände, kanske tog till sig som en ny maträtt för att nu vid åsynen av dem, känna en fundamental osäkerhet. Var det inte bättre än såhär?

Platåer går alla skapande individer igenom. Det talas om rena vakuum då inget görs, sägs eller skrivs. Då tystnaden talar. Ett uteblivet verk som kan pågå i flera år. Och den skapande tänker: kanske är det mediokra ändå att föredra! Här finns saker på pränt, saker som jag kan förhålla mig till, nagelfara och senare rentvå mig från. Ett accepterat misslyckande.

Den skapande vet att det saknas riktlinjer. Att inga regler är värda att följa. Att imitationen kommer avslöjas i sinom tid. Sidan är öppen för världen och fri är den som ska fylla den … Ja, med vad? Konst förhåller sig till annan konst och inget verk undgår att bära förflutenheten, en historia. Inget verk undgår heller sin samtid, sitt sammanhang och ändå är det alltid det unika och särpräglade som värdesätts, som lever vidare, som går till historien.

När jag promenerar längs de små trottoarerna i Skillinge eller på det som efter danskarna kallas strädden (i försvenskad stavning), är det från tvivlet som jag tar en paus. Det krävs tålamod och uthållighet, allt som de gamla grekerna talade varmt om och som går att återkomma till när hoppet tryter. Håll ut! Var stoisk! I en tid då bedrifter basuneras ut och meritförteckningar putsas upp och ansas för att passa in i modellen för tillgång och efterfrågan, är det att vara utestängd och samtidigt fri ett komplext tillstånd.

Båtarna guppar i hamnen, flaggorna slår mot stängerna och det ligger vad man skulle kalla en stålgrå hinna över bebyggelsen. Framför allt över havet, men också luften har denna hinna. Molnen är ett med havet i det metalliskt, dunkla blå, och i känslan är vinden frisk, smittad av tång och salt.

Flaubert satt på familjegodset och suddade ut vart femte ord i en mening. James Joyce skrev på sitt praktverk under ett decennium. Kafka kämpade med sviktande självförtroende.

Fiskarna som en gång bodde i byn gav sig ut varje morgon och visste inte vad de skulle få när de kom tillbaka. Vinter som sommar. Storm som blänkande solsken. Samma nät, olika fångst varje gång. I dag är Östersjön ett sorgligt hav och fiskebåtarna en bråkdel så många. Men fåglarna hittar fortfarande sin mat längs vattenbrynet och folk badar från såväl badbryggor som de tilltagna sandstränderna utmed östsidans kust.

Det finns något i rutinen, i att vi gör samma sak men med olika utfall som förenar allt vi gör och gjort i alla tider. Det kan lindra när smärtan och otåligheten över det uteblivna tar över, när motståndet överväldigar och pressar en neråt. Tills vidare går jag sträddet upp till huset där jag tillbringat somrarna sedan sex års ålder. Valfrids gamla hem som hade en oljetank på den lilla baksidan och en cerise klätterros som sköt upp mellan asfaltsplattorna. Valfrid som var en och nittio lång, blev nästan hundra år gammal och var far till flera barn. Han vars tillvaro bestod av att ta fiskebåten från Skillinge hamn och tillbaka varje dag.

Lämna en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *